eller nåt. I alla fall så satt jag i bilen efter veckans matinköp och lyssnade på radion som vanligtvis manövreras av min hårdrockälskande sambo. Det var väl Bandit eller Rockklassiker inställt och jag brydde mig inte om att ratta in P1 denna gång, utan lät mig hänföras av Metallicas Enter Sandman. Vilken jävla bra låt!
Sladdar upp på garageuppfarten med musiken dånande ur högtalarna och känner mig riktigt hardcorebadassmom med matkassar och nya ryamattor i bakluckan. Ser med förväntan fram emot sambons respekt och beundran när jag kliver in och delar min upplevelse av mitt nyfunna musikstycke. Att han liksom skulle tycka att jag ju inte bara är ledsna flickor och pojkar med girarr, utan lite Rocker jävlarimej.
Så jag baxar matkassar och ryamattor ur bilen, sliter upp halldörren och gastar med ovanligt mycket bas i rösten: Du älskling, Enter Sandman är ju en förjävla skitbra låt!
Efter en stunds tystnad hörs ett litet skrockande och han möter mig med ett, jag kan inte beskriva det bättre än, överseende leende och konstaterar torrt att den ju kom så sent som tidigt 90-tal. 20 år sedan.
SO?!! Ibland behöver man några lyssningar för att haja. Lite av hardcorebadassfeelingen gick förlorad där. Jag går och rullar ut mina ryamattor istället.
