Jäsiken vad däckad man blir av magsjukan! Tur att man hinner glömma mellan gångerna annars skulle dödsångesten sätta in vid minsta virvel i magen. För när sjukan peakar är det inte utan att jag tror att jag ska dö. Några sekunder av total tomhet, vidrig värk och illasinnat illamående innan kommande kaskad som lämnar en kallsvettig, flämtande, grönblek fläck som ett minne av ens forna jag på badrumsmattan. Minuter passerar. Fingrarna börjar småningom lossa sitt krampaktiga grepp runt toasitsen och pannan lämna sitt stabila stöd mot densamma, man orkar vrida huvudet sidledes för att tjippa i sig lite annat syre än det i toastolen och sakteliga kryper livet tillbaka in i kroppen: halleluja - I´m still alive!
Oj vad kroppen behöver sömn för att bli frisk! Likt ett spädbarn har jag sovit större delen av dygnet, vaknat och gnytt lite, behövt ombyte, sovit lite till, vaknat och gnällt lite, behövt dricka, somnat igen, vaknat och gjort en antydan till kommunikation, och tvärsomnat igen.
Nåja, nu har jag varit vaken sedan 13-tiden idag så min regression kanske är över för denna gång. Kollade på SVT som visade ett avsnitt av VETERAN TV. Özz Nujen och Bobo Krull i URs regi i ett fantastiskt fint och välgjort samhällsprogram om ålderdom och livet som åldring i dag. Jag blir alltid så lycklig när jag ser det programmet! Jag skulle aldrig kunna göra det själv. Jag skulle gulla och dutta alldeles för mycket. Trippa på tå, göra mig till och vara överdrivet vördnadsfull och inte få ut ett jota. Men Özz och Bobo är så osentimentala och rättframma, och samtidigt så känsliga och kärleksfulla att det blir så enormt autentiskt, upplysande och upplyftande. KvalitetsTV!
Nåt ska man väl få ut av att vara hemma på dagtid.
