och jag som påstår att grönt är min favoritfärg

Bye bye blöja bye bye

Trollet på dryga tre år har varit blöjfri ganska lång tid nu, förutom för nummer två. Då ska den på. Helt OK enligt mig som värjer mig mot att skynda på, muta eller uppmuntra - även om jag i samband med att hon blev torr gjorde ivriga försök med samtligt. På senaste tid har jag dock bara låtit det vara.


Men så i söndags när jag sköljde bajsrumpa och tömde blöjhink kände jag att jag var så klar med det. Så jag bestämde att det var dags. Till trollet sa jag att det from måndagen var slut på blöjorna och att hon skulle få uträtta sina ärenden på toaletten. Inte mer pedagogiskt än så. Hon var med på noterna. Jag hade hög tro på att detta var det rätta.


Måndagen spenderas lämpligt nog hemmavid då vattkoppor angripit lilla trollkroppen. När jag höll mitt ord gällande blöjorna vägrade trollet bajsa alls, och nattades bajsnödig och vattkoppig. Då sved det i mammahjärtat och jag började vackla i min tro.
Googlade i ämnet.
Hittade allehanda inlägg, artiklar och diskussionstrådar som alla behandlade blöjförvägrans vara eller icke vara. Överlag ansågs att barnet måste få ta beslutet att bli blöjfri själv/vara moget för förändringen/bör respekteras i sitt behov/sin separationsångest/få en ingående regogörelse över sophantering som sedan ska översättas i de egna kroppsfunktionerna/bajsa loss i blöja så länge det vill/bör mutas med presenter som trehjulingar o dyl. Herregud! Blev snabbt övertygad om att min strategi hörde till en av de vettigare i debatten.


Dock var oron för veckolång bajsvägran stor när jag gick till jobbet imorse, men fick en upplyftande bajsrapport av VABsambon som berättade att morgontoalett var avklarad på pottan med minilaptopen i knät! PHU! Och kvällstoaletten visade att det inte var en engångsföreteelse.


Kan det vara så enkelt?


Återstår bara att flytta från pottan till toan...

Den som söker

Sedan inflytt i vårat 60-talsfunkisradhus med blomsterbrädor i mörkbrun teakfanér har jag målinriktat sökt efter en gammal hederlig robust mormorsstång i matchande mörkbrunt utförande för skapa lite hemtrevnad i ett i övrigt ännu så länge kalt och oombonat hem.
Har besökt alla hemmagrejselimojsåterförsäljares hemsidor utan framgång. Har googlat, scrollat, smsat, lagt ut på entrepenad, dissat alltför kreativa förslag om att köpa rundstav och betsa, gett upp hoppet och förlikat mig med tanken på nakna fönster för jag vägrar köpa någonting annat än det jag ser för mitt inte estetiska öga.
På nätet fanns bara ekon av mina desperata rop på hjälp i frågan, alltså finns det både en och annan som vill åt dessa klenoder, men i IKEAs och bondromatikens 2011-tal finns mest tunna stänger i aluminium som på sin höjd är misslyckat antikbetsade.

MEN SÅ! Av en slump släntar jag in på textilaffären i Weda och hittar en liten reststång i reakorgen. När jag pratar med de skralt servicebegåvade expediterna förstår jag att jag kan MÅTTBESTÄLLA klenoden. Jag får till och med välja väggfästen ur en oglamorös katalog. Och ringar! Åååååh, ljuvaste lycka!

Nu ska jag bara vinna på LOTTO för stångfan kostar 160 kr metern, fästena 65 kr styck och jag har 7 meter fönster! Plus frakten. En hel liten förmögenhet som liksom bara ska bära upp piffet.

Men det kommer det vara värt! Vem behöver semesterresor när man kan sitta hemma och titta på gardinstången? Alternativt köra armgång i den? Lite chins? Hänga knäveck?

Mottager tacksamt förslag på fler användningsområden för att övertyga sambon om att det är en högst relevant investering som ska tas från hushållskassan! Ni är väl med mig?

genomlyslig?

Jag vet ärligt talat inte var gränsen går. Mitt sinne för min egen integritet har svimmat av. Igen. Vad är det som gör att jag tror att mina kollegor när minsta intresse för mina kissintervaller? (Tre täta toabesök kort efter lunch.) (Ni ser!!!!!?)

Och allt annat jag bjuder oombett på.

Herregud!