Måttlighet är inte min dygd

Köpte en flaska dyrt dessertvin igår. Tänkte att det är trevligt att ha hemma. En flaska som kan stå i kylskåpsdörren, ständigt kall och redo att tillfredsställa ett ofta besökande sötsug. I ställer för efterrrätt tar man sig ett glas kallimmigt sött dessertvin.
Njuter.
Sparar till nära helg. Och nästa.
Och nästa.

Om man är en normal människa.

Själv drog jag i mig hela flaskan.

Inte helt sunt.

Inte helt bra bas för 75-minuters galenspinning med Mia på lördagmorgonen. Ville kräkas och svimma flera gånger.

Lär jag mig av detta till nästa gång?

Troligtvis inte.

Upp till kamp!

Nu trodde du att jag ska bli politisk med ser du idag handlar det om yta!

Om att "Återskapa den hälsosamma solkyssta lystern vilken tid på året som helst." Ursäkta men jag lyckas faktiskt aldrig uppnå det där. Jag är glad om jag bara slipper se ut som ett utskitet plommon. Allt bortom det är fräschör för mig.

Så.

Idag har jag rustat mig för strid mot höstgrågrötsglåmigheten som gått till grov attack i allians med de fallande höstlöven!

Sponsrade syrrans dagskassa genom att storhandla nya väldoftande och välgörande rengöringsartiklar med diverse undergörande ämnen och utan diverse skadegörande innehåll på Body Shop. Dessutom byttes hela lilla sminkväskans innehåll mot ny, härlig och blänkande färgpalett och nya tricks och tips att applicera och duttelitdutta med blänket på glåmiga hyn.

På hälsokosten botaniserade jag en hel halvtimme och funderade över både Detox, fettförbränningskapslar och solbrännekarotentabletter, men beslutade mig för att slå till på en ny Chi San - detta under av pigghet på flaska. Energibutelj - skål och hej då tröttheten!

Nu en orange klegga från Hårkonstnären i rufset för att gömma de grå tinningarnas charm.

Hålli´rej vad jävla färgsprakande och alert jag ska vara imorgon!

S:t Patricks eve?

Bild från filmen Can´t by me love från 1987.

Jag var kär i Patrick Dempsey redan då.

Det gick inte att lura mig att han var varken ful eller töntig.

Och han har ju inte direkt sjangserat med åren.

Behöver jag upplysa er om att jag gillar onsdagkvällar?

Särskilt som jag har min alldeles egna McDreamy

bredvid mig i soffan?

Värsta bästa mamman

Klivet från självömkan till självbeundran känns väl långt nu, och det är alls inte med pekfingret riktat mot mig själv jag skriver rubriken.

Tänkte malla mig lite över min mamma. Mitt barns mormor. Min mor Britt Bergman. Den snällaste människa man tänkas kan, med ett tjockt lager skinn på näsan. Bästa kombinationen!

Som hon finns tillhands, flänger runt, ställer upp, hittar på, ringer runt, lagar till, packar ner, skrattar till, skriver upp, lackar ur, säger till, tar omhand, packar upp, lägger sig i, skiter i vad man tycker och ger och ger och ger så mycket att man aldrig kommer hinna ge tillbaka!

Undrar om det är en generationsgrej? Eller en könsgrej? Som i uppoffrande tänkte jag. Men jag vet jag inte. Hon gör ju liksom massa bra saker för sig själv! Går på linedance och jympa och möten och promenader och vinskvallrar med väninnan. 

Väninnan som hon åkte bil med och de båda tyckte det var lite väl varmt i kupén. Därför tryckte de igång ACn och åkte vidare i godan ro och i samtycke konstaterade att nu blev det ju mycket svalare! Tills polisen stoppade dem och undrade varför de åkte runt med dimljuset mitt på blanka odimmiga dagen. 

Om det var hennes vackra blå ögon eller hennes magnifika förmåga att snacka sig ur det mesta, eller det att de två damerna i bilen höll på att kissa på sig av skratt som fick polisen att låta boten bli oskriven vet jag inte, men att jag är stolt över henne är ett som är säkert!

Kanske inte helt lätt för henne att tolka in mellan himlande med ögonen och suckar över hennes bravader, men det är mest illa dold förtjusning.

Bara så du vet mamma.