To hell and back

Tyckte igår kväll att jag hämtat mig riktigt bra från min tredagars magskitsjuka. Tills jag såg mig i spegeln. En brokig sörja stirrade med glanslös blick tillbaka mot mig i badrumsspegeln. Tänkte att det blir bättre när jag får sova en natt.

Vaknade i morse med värk i hals och öra. En sjujävulsk sådan. Hemföll genast åt ett uppgivet och ohämmat hat. Hat mot denna vinter som likt en libanesisk servitör bara låter det komma mer och mer och mer fast man fått nog för länge sedan. Hat mot mitt grönrosa hår och min dassiga hy. Mot gula tänder, röda ögon och extrakilon som orubbligt och opåverkat hänger sig kvar trots 3-dagars diet på ingenting alls. Jo, precis så illa såg det ut i spegeln. Och halsen var liksom tjock även på utsidan, så det såg ut som om min flerfärgade skalle satt uppträdd på en påle. Sambon orkade inte med min klagovisa, och Tyran skickade mig från bordet genom att ta min plats. Jag blev sur och stolpade iväg med min temugg och macka och undrade var fan det var tänkt att jag skulle sitta då!

Moget.

Moloken och arg gick jag Algatsbacken upp mot jobbet och fick sällskap av solen och glittrig snö i luften. Mötte en kollega som bjöd på ett leende och en kram och ännu mera sällskap. Väl på jobbet fick jag ett samtal av min chef och arbetskamrat som med sin sköna och positiva energi lade locket på kistan för den där pålträdda skallen jag gick hemifrån med. Jobbade ikapp massor och fick härliga möten med människor som passerar min arbetsplats. Och mamma kom förbi, finaste mamman och mormorn hitom vintergatan!

Hemma väntade de mina som fyller mig med kärlek och tacksamhet.

Låt oss konstatera att dagen slutar lite bättre än den började.