Det bästa av två världar

Det är så fint och fullt här hemma jämna veckor! Då är mina stora bonusflickor här och livet blir storfamiljens med alla olika schemor, hemkomster, aktiviteter och allmännt häng här och där. Tycker jämt det är fullt hus dessa veckor med aldrig är vi fulltaliga vid middagsbordet. Alltid är någon iväg på någonting, men behöver man själv iväg på någonting finns alltid någon tillhands för den minsta familjemedlemmen som väl helst inte ska lämnas ensam! Här finns utrymme för effektivitet och planering, vilket jag störtgillar!

Det är så tomt och tyst här ojämna veckor, men också vilsamt och luftigt i jämförelse! Treeningheten är en familj den med, om än inte fulltalig. Här är fullt fokus på lillTyran och hennes bravader, och vardagsstressen är någonting vi hör andra talar om men inte känner av själva. Vi är ju också väldigt bortskämda med villiga barnvakter om det kör ihop sig. Här finns utrymme för lek och vila, vilket jag också störtgillar!

För att nyansera idyllen, och också förklara varför jag kan njuta av den såsom jag gör, bör tilläggas att det tog nästan tre år för oss att landa som familj, och nästan fyra år att känna lugn och värme i maggropen då boendet för storasystrarna blev jämt uppdelat veckovis. Nu känns inte separationen lika tung som när de bodde merparten hos sin mamma. Och då är jag inte ens i närheten av känslan av orättvisa och separationsångest som deras pappa var i!

Men nu som sagt! Det bästa av två världar. Hoppas att det känns så för alla inblandade!