Bye bye blöja bye bye

Trollet på dryga tre år har varit blöjfri ganska lång tid nu, förutom för nummer två. Då ska den på. Helt OK enligt mig som värjer mig mot att skynda på, muta eller uppmuntra - även om jag i samband med att hon blev torr gjorde ivriga försök med samtligt. På senaste tid har jag dock bara låtit det vara.


Men så i söndags när jag sköljde bajsrumpa och tömde blöjhink kände jag att jag var så klar med det. Så jag bestämde att det var dags. Till trollet sa jag att det from måndagen var slut på blöjorna och att hon skulle få uträtta sina ärenden på toaletten. Inte mer pedagogiskt än så. Hon var med på noterna. Jag hade hög tro på att detta var det rätta.


Måndagen spenderas lämpligt nog hemmavid då vattkoppor angripit lilla trollkroppen. När jag höll mitt ord gällande blöjorna vägrade trollet bajsa alls, och nattades bajsnödig och vattkoppig. Då sved det i mammahjärtat och jag började vackla i min tro.
Googlade i ämnet.
Hittade allehanda inlägg, artiklar och diskussionstrådar som alla behandlade blöjförvägrans vara eller icke vara. Överlag ansågs att barnet måste få ta beslutet att bli blöjfri själv/vara moget för förändringen/bör respekteras i sitt behov/sin separationsångest/få en ingående regogörelse över sophantering som sedan ska översättas i de egna kroppsfunktionerna/bajsa loss i blöja så länge det vill/bör mutas med presenter som trehjulingar o dyl. Herregud! Blev snabbt övertygad om att min strategi hörde till en av de vettigare i debatten.


Dock var oron för veckolång bajsvägran stor när jag gick till jobbet imorse, men fick en upplyftande bajsrapport av VABsambon som berättade att morgontoalett var avklarad på pottan med minilaptopen i knät! PHU! Och kvällstoaletten visade att det inte var en engångsföreteelse.


Kan det vara så enkelt?


Återstår bara att flytta från pottan till toan...