5-minutersregeln

De gånger lilltrollet varit "svårlämnad" på dagis kan jag nog räkna på en hands fingrar. Vi är blessade med en trygg och social tjej som kan ta för sig och hittar sin plats i de flesta situationer.
Just därför blir de få tillfällen jag blivit tvungen att lämna en gråtande lillT bakom mig är otroligt jobbiga.
Just för att det är så sällsynt undrar jag vad som är galet, vad som hänt, hur hon har det egentligen? Fast jag vet att hon har det bra.
99 av 100 dagar är det inget problem. Men när det händer: Känslan av svek blir i stundens affekt så stark, och en liten bit av mig dör när jag måste försöka övertyga mitt gråtande, bönande och bedjande barn om att vi inte kan åka hem tillsammans igen. Att hon ska släppa det krampaktiga taget om mammabenet och låta mig gå till jobbet.
Det river och sliter i mammahjärtat att behöva tvinga loss hennes lilla hand från min, sätta den motvilliga lilla handen i en finfrökens hjälpsamma, och med övertygande och glad röst säga hej då och försäkra att dagen blir lika toppen som alla andra.
Så fan heller att jag är övertygad om det!
Man har skitdagar, stor som liten.
Som stor kan du sjukskriva dig eller låsa kontoret och sparka sönder element eller stänga in dig i ett förråd och skrika ur dig ilska/frustration/ledsenhet eller något annat destruktivt och frigörande.
Men en liten ledsen en får liksom inte välja.
En liten en får se mammaryggen bli mindre och mindre och försvinna runt ett hörn och mammahjärtat går sönder när hon tänker på hur det måste kännas i barnet. Det gör ont. Överjävligt ont.
Mamman får koppla bort mammahjärtat, koppla på resonabla hjärnan och upprepa mantrat "om 5 minuter är hon glad igen om 5 minuter är hon glad igen om 5 minuter är hon glad igen jag ringer om 5 minuter och får höra att hon är glad igen" för att överleva och uthärda.

När jobbmamman sedan kastas rakt in i händelsernas centrum väl framme på jobbet och GLÖMMER det viktiga samtalet, och inte förrän vid hämtning kommer på att lillT var så ledsen på morgonen går hjärtat sönder lite till. Lilltrollet verkar också ha glömt morgonens trauma då hon inte alls har tid att följa med hem utan att först visa gungbrädestricket 47 gånger.
Då blir mammahjärtat lite varmt ändå, om än resonabla hjärnan undrar hur i helvete den kunde GLÖMMA det ledsna barnet för lite jobbstress.

Man kanske bara ska vara tacksam för att 5-minutersregeln gäller både stora och små?