Personlig/privat - var går gränsen?

Jag har en social åkomma som nog en och annan tyckt synd om mig för. Åtminstone besvärats av. Den består i att jag i situationer där jag oundvikligen måste uppehålla mig, under en så pass lång tid att total tystnad skulle bli krypande obekväm, med en person som inte hyser minsta intresse för min person men desto större för mina pengar; tänk frisörer, taxichaufförer, massörer, tandläkare, läkare, bvctanter m.fl, blir otäckt tjenis och förtrolig på nolltid.
Jag går loss totalt på den neutralt ställda frågan: Jaha, och hur har julen varit då? Den som frågar vill på sin höjd höra var man befunnit sig och att man ätit sill och allt därtill utan nogrannare redogörelse än så. Men om jag nu sitter i en frisörstol och ska fylla ut 45 minuter; ja då brer jag på! Var jag firar och varför, var jag firade i fjol och i förfjol gås nogsamt igenom. Jag redogör för vilka som var med och vilka julklappar som delades ut och vad pengagränsen för dessa var. Jag tar upp smågnabbande och pinsamma anekdoter. Sjukdomar och magsmärtor till följd av frosserier i prinskorv, skinka och chokladask på chokladask som slukats utan hämningar. Skamlöst informerar jag om hur många fler streck vågpilen stannar vid och att favoritjeansen inte går att knäppa. Allt på ett sätt som får det att låta som att jag tror att detta på något sätt är orginellt och speciellt just för mitt julfirande. Ni vet, lite som Peter Magnusson i reklamfilmen för någon chokladask, då han sitter och rapar upp samma slags klyshor och traditionsmönster för sin nya bekantskaps familj. Precis så går jag på i stolen där jag sitter. Den stackars frisörskan får inte en syl i vädret. Märker jag att jag uttömt alla julens och nyårsfirandets händelser innan klippningen är klar snor jag lite från i fjol och förfjol.

När jag går därifrån får jag en känsla av att hon sopar undan mina hår, låser salongen, stänger av radion och fläkten, njuter av tystnaden och förbannar att jag envisas med att alltid fråga efter henne när polisongerna blivit för långa. Jag går hem med den läskiga känslan av att ha lämnat ut mig alltför mycket och undrar varför jag gör såhär varje gång? Jag tror jag gör det för att jag känner sådant himla ANSVAR. Ansvar för att det ska vara trevligt och glatt, uppsluppet och avspänt och framförallt INTE TYST! Jag läste om en frisör som utbildade sig till psykoterapeut för att använda sig av dess kunskap i sitt yrke som frisör. Kanske är det henne jag borde gå till? Fast det visar ju bara att jag inte är ensam om att framstå som en komplett galen i frisörstolen.

Värst var nog den gången jag låg i gynekologstolen och rekapitulerade det senaste årets händelser efter att doktorn artigt frågat hur jag haft det sedan sist vi sågs. Då det ju ligger för mig att vilja lätta upp stämningen i de mest bisarra situationer dramatiserar jag lite extra och sätter en komisk knorr på mina förehavanden, och då jag ändå är där jag är redogör jag ingående för sommarens svampinfektioner till följd av alltför många timmar i blöta badbyxor. Också detta med ett krystat försök till skojighet.
Min gynekolog kände sig tillslut manad att upplysa sin unge praktikant, som hela tiden stått och tittat över axeln på min gynekolog, om att detta; att patienten är så pass avslappnad och pratglad, inte hör till vanligheterna i gynekologens undersökande moment. Troligtvis dryftades min mentala status bakom lyckta dörrar då besökstiden var slut.

Snacka om att lämna ut sitt inre. Bokstavligt och bildligt talat.