Jag vet att jag gör rätt och tänker rätt och är så jävla storsint och duktig. Att jag agerar för allas bästa.

Mitt rationella jag vet allt detta.

I sinom tid kanske mitt känslojag tar in och förstår det.
I sinom tid kanske jag inte känner mig halv utan den som varit min stora kärlek tills allt rasade samman.
I sinom tid kanske jag inte känner mig som ingen alls utan mitt barn.

Hur fan lever en på halvtid utan sin familj? Vem är en då?

Önskar mig sårskorpor, näsdukar och en rejäl fylla. Jag kanske kan önska mig det i födelsedagspresent?