Efter kraschlandningen

Jag är trött. Mentalt matt. Kanske utmattad?
Dagarna då det bara är jag orkar jag nästan ingenting.
Dagarna med Tyra är jag starkare, gladare. Bättre.
På jobbet är jag glad. I mina kollegor är jag glad.
Men jag får ingenting gjort.

Är längre fram i tanken än i känslan och handlingen.
Tanken säger att jag ska ta tillvara på dagarna då det bara är jag och göra saker för bara mig.
Träna, umgås med vänner, vara ute, i farten, charma och stå på!
Men.
Då det bara är jag ligger jag mest och glor. För jag är så trött.
Jag är så trött för att jag har krisat, kraschat, kaosat och så smått börjat landa. Det är väl nu sorgen tar över.
Inte längre den skärande, rivande sorgen.
Mera en stillsam, molande och oändligt energikrävande sorg.

På det en nedbrytande förvirring.
Det gick så fort.
Jag är så arg.
Sviken.
Lurad.

Och så oändligt ledsen.

Ledsen för att jag inte fick vara den bra vän jag faktiskt är.
För att jag fråntogs rätten att reagera på sanningen.
För att jag inte fick vara del av en förtroendefylld vuxen tvåsamhet.
För att jag inte fick känna att jag var trygg och lugn.
För att jag försökte och försökte och försökte, men gjorde det helt själv.

Jag är trött.
Inte så konstigt.