Klivet från självömkan till självbeundran känns väl långt nu, och det är alls inte med pekfingret riktat mot mig själv jag skriver rubriken.
Tänkte malla mig lite över min mamma. Mitt barns mormor. Min mor Britt Bergman. Den snällaste människa man tänkas kan, med ett tjockt lager skinn på näsan. Bästa kombinationen!
Som hon finns tillhands, flänger runt, ställer upp, hittar på, ringer runt, lagar till, packar ner, skrattar till, skriver upp, lackar ur, säger till, tar omhand, packar upp, lägger sig i, skiter i vad man tycker och ger och ger och ger så mycket att man aldrig kommer hinna ge tillbaka!
Undrar om det är en generationsgrej? Eller en könsgrej? Som i uppoffrande tänkte jag. Men jag vet jag inte. Hon gör ju liksom massa bra saker för sig själv! Går på linedance och jympa och möten och promenader och vinskvallrar med väninnan.
Väninnan som hon åkte bil med och de båda tyckte det var lite väl varmt i kupén. Därför tryckte de igång ACn och åkte vidare i godan ro och i samtycke konstaterade att nu blev det ju mycket svalare! Tills polisen stoppade dem och undrade varför de åkte runt med dimljuset mitt på blanka odimmiga dagen.
Om det var hennes vackra blå ögon eller hennes magnifika förmåga att snacka sig ur det mesta, eller det att de två damerna i bilen höll på att kissa på sig av skratt som fick polisen att låta boten bli oskriven vet jag inte, men att jag är stolt över henne är ett som är säkert!
Kanske inte helt lätt för henne att tolka in mellan himlande med ögonen och suckar över hennes bravader, men det är mest illa dold förtjusning.
Bara så du vet mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar