Han går som en karl

Somliga dagar rullar livet liksom bara på utan tid eller ork för att stanna upp, reflektera, fråga, lyssna och se oss själva och varandra. Det är OK tycker jag, så länge somliga andra dagar bjuder på uppenbarelser, bekräftelse och ett och annat kåtslag.

Häromdagen stegade min långbente snubbe in på mitt jobb, sådär lite vindpinat rosenkindad och rufsig efter en höstlig cykeltur. Med nån himla tredagarsstubb, småskitiga stora starka händer, jeansrumpa och breda axlar.
Jag blev så drabbad att jag tappade konceptet. Han pratade med mig med jag hörde inte vad han sa. Han hämtade någontring men jag vet inte vad det var. Jag uppförde mig inte alls professionellt när omgivningen försvann ur mitt synfält. Mina okontrollerade närmanden och lystna blickar var inte direkt diskreta, och rosenkinderna fick en djupare färg på den stackars objektifierade sambon som bokstavligen flydde ut ur lokalen.

Resten av min jobbkväll såg jag genom en febrig lins och räknade ner timmarna tills jag skulle få komma hem till härligheten. Väl hemma försökte han skälla på mig för att jag generat honom så. Men när jag förklarat vad jag ser ibland när jag ser på honom såg han återigen litet generad ut, men också väldigt lycklig. Innan jag hoppade på honom och åt upp honom vill säga.