Pannkakstorsdag

Tyra står för middagen, då blir det pannkaka. Men mest slickar hon i sig smöret att steka i. Och jag tänker att det är så bra för den lilla skrikan att fetta på. Mamman med bakdel som en ladugårdsdörr får slicka i sig vattendropparna efter disken och övertyga sig om att det är bra för henne! Men i helgen! Då är det tjejfest och ostfrossa! För att liksom hedra kossorna bakom ladugårdsdörren. ?

Han går som en karl

Somliga dagar rullar livet liksom bara på utan tid eller ork för att stanna upp, reflektera, fråga, lyssna och se oss själva och varandra. Det är OK tycker jag, så länge somliga andra dagar bjuder på uppenbarelser, bekräftelse och ett och annat kåtslag.

Häromdagen stegade min långbente snubbe in på mitt jobb, sådär lite vindpinat rosenkindad och rufsig efter en höstlig cykeltur. Med nån himla tredagarsstubb, småskitiga stora starka händer, jeansrumpa och breda axlar.
Jag blev så drabbad att jag tappade konceptet. Han pratade med mig med jag hörde inte vad han sa. Han hämtade någontring men jag vet inte vad det var. Jag uppförde mig inte alls professionellt när omgivningen försvann ur mitt synfält. Mina okontrollerade närmanden och lystna blickar var inte direkt diskreta, och rosenkinderna fick en djupare färg på den stackars objektifierade sambon som bokstavligen flydde ut ur lokalen.

Resten av min jobbkväll såg jag genom en febrig lins och räknade ner timmarna tills jag skulle få komma hem till härligheten. Väl hemma försökte han skälla på mig för att jag generat honom så. Men när jag förklarat vad jag ser ibland när jag ser på honom såg han återigen litet generad ut, men också väldigt lycklig. Innan jag hoppade på honom och åt upp honom vill säga.

Rätt kontext?

En klok vän sa en gång till mig att jag kanske var låg och oinspirerad för att jag inte omgav mig med de människor jag behöver för att må bra. Jag tror vännen hade rätt och vill dela klokskapen.

5-minutersregeln

De gånger lilltrollet varit "svårlämnad" på dagis kan jag nog räkna på en hands fingrar. Vi är blessade med en trygg och social tjej som kan ta för sig och hittar sin plats i de flesta situationer.
Just därför blir de få tillfällen jag blivit tvungen att lämna en gråtande lillT bakom mig är otroligt jobbiga.
Just för att det är så sällsynt undrar jag vad som är galet, vad som hänt, hur hon har det egentligen? Fast jag vet att hon har det bra.
99 av 100 dagar är det inget problem. Men när det händer: Känslan av svek blir i stundens affekt så stark, och en liten bit av mig dör när jag måste försöka övertyga mitt gråtande, bönande och bedjande barn om att vi inte kan åka hem tillsammans igen. Att hon ska släppa det krampaktiga taget om mammabenet och låta mig gå till jobbet.
Det river och sliter i mammahjärtat att behöva tvinga loss hennes lilla hand från min, sätta den motvilliga lilla handen i en finfrökens hjälpsamma, och med övertygande och glad röst säga hej då och försäkra att dagen blir lika toppen som alla andra.
Så fan heller att jag är övertygad om det!
Man har skitdagar, stor som liten.
Som stor kan du sjukskriva dig eller låsa kontoret och sparka sönder element eller stänga in dig i ett förråd och skrika ur dig ilska/frustration/ledsenhet eller något annat destruktivt och frigörande.
Men en liten ledsen en får liksom inte välja.
En liten en får se mammaryggen bli mindre och mindre och försvinna runt ett hörn och mammahjärtat går sönder när hon tänker på hur det måste kännas i barnet. Det gör ont. Överjävligt ont.
Mamman får koppla bort mammahjärtat, koppla på resonabla hjärnan och upprepa mantrat "om 5 minuter är hon glad igen om 5 minuter är hon glad igen om 5 minuter är hon glad igen jag ringer om 5 minuter och får höra att hon är glad igen" för att överleva och uthärda.

När jobbmamman sedan kastas rakt in i händelsernas centrum väl framme på jobbet och GLÖMMER det viktiga samtalet, och inte förrän vid hämtning kommer på att lillT var så ledsen på morgonen går hjärtat sönder lite till. Lilltrollet verkar också ha glömt morgonens trauma då hon inte alls har tid att följa med hem utan att först visa gungbrädestricket 47 gånger.
Då blir mammahjärtat lite varmt ändå, om än resonabla hjärnan undrar hur i helvete den kunde GLÖMMA det ledsna barnet för lite jobbstress.

Man kanske bara ska vara tacksam för att 5-minutersregeln gäller både stora och små?

Hypokondri-tricket!

 

Jag har kommit på ett skitbra trick att finta bort annalkande sjukor. Gör såhär:

• Vid minsta lilla ökad trötthet - slå på stortrumman och beklaga dig för familj, vänner och arbetskamrater över hur enormt och groteskt SJUK du håller på att bli!
• Vid minsta lilla hostning, må så vara att du nyss svalde en blomfluga - slå på stortrumman och beklaga dig för familj, vänner och arbetskamrater över hur enormt och groteskt SJUK du håller på att bli!
• Vid minsta lilla ledkänning  - slå på stortrumman och beklaga dig för familj, vänner och arbetskamrater över hur enormt och groteskt SJUK du håller på att bli!
• Vid minsta lilla snörvel i näsan - slå på stortrumman och beklaga dig för familj, vänner och arbetskamrater över hur enormt och groteskt SJUK du håller på att bli!
• Vid minst lilla huvudvärk - slå på stortrumman och beklaga dig för familj, vänner och arbetskamrater över hur enormt och groteskt SJUK du håller på att bli!

Förklarade mig smått döende vid ankomst till jobbet imorse,  sa att jag skulle gå hem igen, letade vikarie till mitt spinnpass, hittade ingen, körde själv, mådde prima och jobbade bra hela dagen!
Förra veckan flaggade jag upp för sjukskrivning i flera dagar utan att det slog igenom.

DET FUNKAR! Inte fasen har jag blivit sjuk!
Fast nu är det nog på gång på riktigt, känner att halsen är ond, huvudet värker, känns inte musklerna lite ömma?
Ska jag nu bli sjuk ändå då?
Den som lever får se!

Affärsidé?

Ghanas motsvarighet till Södertäljes alla kombinerade video-kemtvätt-nyckelsmide-skomakeri-skrädderier! Endast fantasin sätter gränser.

Bilden hittade jag på en eminent tidsfördrivarsajt - klicka här! Ställ äggklockan annars kommer du aldrig i säng.

Sent ska syndaren vakna

eller nåt. I alla fall så satt jag i bilen efter veckans matinköp och lyssnade på radion som vanligtvis manövreras av min hårdrockälskande sambo. Det var väl Bandit eller Rockklassiker inställt och jag brydde mig inte om att ratta in P1 denna gång, utan lät mig hänföras av Metallicas Enter Sandman. Vilken jävla bra låt!

Sladdar upp på garageuppfarten med musiken dånande ur högtalarna och känner mig riktigt hardcorebadassmom med matkassar och nya ryamattor i bakluckan. Ser med förväntan fram emot sambons respekt och beundran när jag kliver in och delar min upplevelse av mitt nyfunna musikstycke. Att han liksom skulle tycka att jag ju inte bara är ledsna flickor och pojkar med girarr, utan lite Rocker jävlarimej.
Så jag baxar matkassar och ryamattor ur bilen, sliter upp halldörren och gastar med ovanligt mycket bas i rösten: Du älskling, Enter Sandman är ju en förjävla skitbra låt!
Efter en stunds tystnad hörs ett litet skrockande och han möter mig med ett, jag kan inte beskriva det bättre än, överseende leende och konstaterar torrt att den ju kom så sent som tidigt 90-tal. 20 år sedan.
SO?!! Ibland behöver man några lyssningar för att haja. Lite av hardcorebadassfeelingen gick förlorad där. Jag går och rullar ut mina ryamattor istället.