Översyn språkbruk

Min knappt treåriga dotter sitter just nu i badet och skriker: Dumma Fit! Nu får du färpa dig! Asså! Vad är det för liv!? åt fotfilen som antagligen, och förhoppningsvis, utgör ett substitut för någon(ting) annat.

Jag har ju, hm, lite, hm, hur ska jag beskriva det...besvär själv med det där att skräda orden. Jag förenklar och påstår att det verkar ha gått i arv istället för att medge att det stackars barnet bearbetar sina trauman genom lek. 

Idag har det osat en hel del.

Det började i förmiddags, när vi sprungit till tio-tåget med den låga höstsolen i ögonen för att hinna hämta ut biobiljetterna till Tyras och min första Matiné på biograf i  Stockholm. En minut innan tåget går stormar jag in på SL-expeditionen, efter att ha konstaterat att dörröppnaren ditin inte fungerar och då stress-&ilskbaxat mig in med vagnen, kastar fram mitt blå plastkort och en femhundring och ber om en 24-timmars. Mannen bakom glasskivan ruskar på huvudet och talar om att han verkligen inte kan växla en femhundring denna tidiga förmiddag.
Snabbt in på pressbyrån där en tillsynes Halloweensminkad (dessvärre är det hennes vardagsmake) expedit fyller på mitt kort och hänvisar mig in till SL-expeditionen igen för att aktivera kortet. Jag lyckades inte hålla tillbaka min åsikt i huruvida jag tyckte det kändes som ett bra system eller inte.
Baxbråkar med alla dörrar, ut ur pressbyrån och in på SL-expeditionen och ut igen, innan jag drypande av svett rusar mot perrongen för att upptäcka att tåget är försenat 3 minuter vilket innebär att vi alltså inte missat tåget!

Faktiskt kom inte tåget alls.

Efter fem minuters väntan ropade en osentimelntal röst ut att tåget var inställt. Sedan ingen mer information.
Ingen hint om ersättningsbuss eller nästkommande tåg.
Zip.
Nada. 
Det kan ha undsluppit mig en tämligen högljudd och mindre tillrättalagd ramsa som osade från diverse mörka ställen, både med och utan eldar redan där.

Som tur är kunde den basketcuppande pappan komma och hämta oss för att köra oss till Stockholm, men vi kom ju inte länge än till början av Hornsgatan för där får man inte åka med dubbdäck. Även här slank nog ett ord hemmahörande i nedre regioner ut.

Språngmarsch igen, svettatack igen, från ena delen av Söder till den andra för att upptäcka att biografen är flyttad!
Till en annan planet!
Nej, inte så långt, entrén var bara flyttad, men stress gör tydligen avståndsupplevelsen lite skev. Det blev lite tal om "den där självaste" som "det var då" innan vi kom ner för rulltrappor och vindlade oss fram mellan oöppnade restauranger och skivaffärer.

En stunds njutning under 35 minuter när jag fick sitta med mitt lilla troll i biomörkret och se hennes glädje och fascination över den otroligt stora TVn, och under vår hamburgerlunch på Medborgarplatsen dit flera av figurerna från vår sedda film följde med i Tyras fantasi och dansade i taket på restaurangen.

Sedan bajsade trollet.

Inget fel i det, fullt naturligt. De flesta barn bajsar när de ätit.

Men, hör och häpna - det fanns ingen toalett med skötbord på restaurangen! Hur högt jag än skrek VA!? VAVAVAVA!?? HAR NI INGET SKÖTBORD?!! PÅ EN RESTAURANG DÄR 70% AV BESÖKARNA ÄR BARN OCH 70% AV DEM BLÖJBARN!!?? så hade de inget skötbord att erbjuda.

Lösningen blir att springa tillbaka till biografen, dit vi har toalettkod och allt, och där de förstås har skötbord, eftersom hela deras lördags- och söndagsförmiddagsrepertoar består av filmer som visas för barn i blöjåldern.

Men icke!

Om möjligt blev mitt VAVAVAVAVAVA!!!??? Ännu högre, följt av ett och annat FAN och om möjligt fick jag med Belsebubs alla smeknamn medan lilla trollet började klaga på svid i rumpan. Tog sikte på en hörna där vi bytte blöja på golvet, och hade jag följt mina instinkter hade jag låtit blöjan ligga öppen och osig kvar, men av hänsyn till alla aningslösa stackars blöjbarnsföräldrar och deras barn lade jag den i en hundbajspåse och kastade den i en papperskorg. Samtidigt som jag skällde på närmsta biljettrivare. Jag skiter i att det inte var hans område, han får framföra det till pappskallarna som sitter på toabudgeten och tydligen snålat in på skötbord. Det finns skitbra billiga väggmonterade att köpa på IKEA!

Hur tänkte man där? Barnen får egen meny och lekhörna, men bajsa får de göra någon annan stans? Vi har barnfilm och ibland kör vi barnvagnsbio, men ta inte hit ungar som behöver någonstans att bekvämt kunna byta blöja!

Nåväl, nybytta och uttömda på svordomar tog vi vårat outnyttjade med fulladdade blå plastkort och åkte lite tunnelbana TILL Stockholm, eftersom trollet inte tyckte hon var i Stockholm så länge hon inte åkt tåg. Det gick dock inte att lura henne att tunnelbanan också är tåg, så på pendeltåget hem till Södertälje berättade hon för sina medresenärer att hon minsann skulle till Stockholm. Gissa besvikelsen när vi klev av tåget och hon kände igen vägen hem. Hon storgrät av besvikelse över att ha blivit snuvad på sin Stockholmstripp! Hur övertygande jag än var gick hon inte på att vårat bio- och restaurangbesök, t-baneåkande och rulltrappeåkande och lekande i Kulturhuset och promenderande på plattan hade utspelat sig i Stockholm.

Så nu skäller hon på fotfilen.

Det är helt logiskt.

Bra

Pappa har fått en pacemaker! Jey!

Anus

Mel Gibson
Bert Karlsson
Charlie Sheen
Ola Rapace
Carl XVI Gustav

Listan på män som hatar kvinnor kan göras lång, det här är endast några få aktuella exempel utan inbördes ordning. Du får fylla på i kommentarsfältet. Har du missat att just dessa patetiska upplagor av män har behörighet på listan vill jag råda dig, likt min moster Barbro i Hallandsskogarna, som efter att ha läst artiklarna om HIV-mannens härjningar i Stockholmstrakten för åratal sedan, kände sig nödd att ringa upp mig för att säga: Ge dig inte i lag med honom!

Måttlighet är inte min dygd

Köpte en flaska dyrt dessertvin igår. Tänkte att det är trevligt att ha hemma. En flaska som kan stå i kylskåpsdörren, ständigt kall och redo att tillfredsställa ett ofta besökande sötsug. I ställer för efterrrätt tar man sig ett glas kallimmigt sött dessertvin.
Njuter.
Sparar till nära helg. Och nästa.
Och nästa.

Om man är en normal människa.

Själv drog jag i mig hela flaskan.

Inte helt sunt.

Inte helt bra bas för 75-minuters galenspinning med Mia på lördagmorgonen. Ville kräkas och svimma flera gånger.

Lär jag mig av detta till nästa gång?

Troligtvis inte.

Upp till kamp!

Nu trodde du att jag ska bli politisk med ser du idag handlar det om yta!

Om att "Återskapa den hälsosamma solkyssta lystern vilken tid på året som helst." Ursäkta men jag lyckas faktiskt aldrig uppnå det där. Jag är glad om jag bara slipper se ut som ett utskitet plommon. Allt bortom det är fräschör för mig.

Så.

Idag har jag rustat mig för strid mot höstgrågrötsglåmigheten som gått till grov attack i allians med de fallande höstlöven!

Sponsrade syrrans dagskassa genom att storhandla nya väldoftande och välgörande rengöringsartiklar med diverse undergörande ämnen och utan diverse skadegörande innehåll på Body Shop. Dessutom byttes hela lilla sminkväskans innehåll mot ny, härlig och blänkande färgpalett och nya tricks och tips att applicera och duttelitdutta med blänket på glåmiga hyn.

På hälsokosten botaniserade jag en hel halvtimme och funderade över både Detox, fettförbränningskapslar och solbrännekarotentabletter, men beslutade mig för att slå till på en ny Chi San - detta under av pigghet på flaska. Energibutelj - skål och hej då tröttheten!

Nu en orange klegga från Hårkonstnären i rufset för att gömma de grå tinningarnas charm.

Hålli´rej vad jävla färgsprakande och alert jag ska vara imorgon!

S:t Patricks eve?

Bild från filmen Can´t by me love från 1987.

Jag var kär i Patrick Dempsey redan då.

Det gick inte att lura mig att han var varken ful eller töntig.

Och han har ju inte direkt sjangserat med åren.

Behöver jag upplysa er om att jag gillar onsdagkvällar?

Särskilt som jag har min alldeles egna McDreamy

bredvid mig i soffan?

Värsta bästa mamman

Klivet från självömkan till självbeundran känns väl långt nu, och det är alls inte med pekfingret riktat mot mig själv jag skriver rubriken.

Tänkte malla mig lite över min mamma. Mitt barns mormor. Min mor Britt Bergman. Den snällaste människa man tänkas kan, med ett tjockt lager skinn på näsan. Bästa kombinationen!

Som hon finns tillhands, flänger runt, ställer upp, hittar på, ringer runt, lagar till, packar ner, skrattar till, skriver upp, lackar ur, säger till, tar omhand, packar upp, lägger sig i, skiter i vad man tycker och ger och ger och ger så mycket att man aldrig kommer hinna ge tillbaka!

Undrar om det är en generationsgrej? Eller en könsgrej? Som i uppoffrande tänkte jag. Men jag vet jag inte. Hon gör ju liksom massa bra saker för sig själv! Går på linedance och jympa och möten och promenader och vinskvallrar med väninnan. 

Väninnan som hon åkte bil med och de båda tyckte det var lite väl varmt i kupén. Därför tryckte de igång ACn och åkte vidare i godan ro och i samtycke konstaterade att nu blev det ju mycket svalare! Tills polisen stoppade dem och undrade varför de åkte runt med dimljuset mitt på blanka odimmiga dagen. 

Om det var hennes vackra blå ögon eller hennes magnifika förmåga att snacka sig ur det mesta, eller det att de två damerna i bilen höll på att kissa på sig av skratt som fick polisen att låta boten bli oskriven vet jag inte, men att jag är stolt över henne är ett som är säkert!

Kanske inte helt lätt för henne att tolka in mellan himlande med ögonen och suckar över hennes bravader, men det är mest illa dold förtjusning.

Bara så du vet mamma.