Det sista skälvande dygnet

inledes i skrivande stund. Inget märkvärdigt med det dygn jag nu lämnar bakom mig. En onsdag bland onsdagar. Förutom att vi haft stormiddag hemma vilket inte är brukligt en vanlig onsdag. Och jag har spelat Mario Kart till tummen krampade. Inte heller en vana jag är trogen någon dag i veckan. Men det mest udda med denna kväll är att sambon sover sedan länge! Mycket sällsynt att han går och lägger sig innan jag gör det. Det har hänt en gång förut. Då vaknade han skitsjuk dagen efter. Känner att vårt nyårsfirande hos goda vänner inte är helt ohotat. Förra året kom min magsjuka mellan oss och firandet, så i år vill vi få ta på kalasstrumbyxor, snyggskjortan och hårspännen och ge oss iväg på baluns! Undrar om jag ska ligga och rabbla friskmantran i sambons öra halva natten så han från ett undermedvetet plan vaknar som Karl Alfred? Fast utan pipa och den fåniga kortärmade skjortan. Så får det nog bli. God natt, gott slut och gott nytt år!

Parallella universum

Det kan tyckas att ett snart fyraårigt förhållande inte kan kallas nytt eller alls färskt. Att man borde vara van att vara två och tre och fyra och fem efter snart fyra år i dygnetruntrelation & varjedagskärlek. Att det ombytliga livet med varannanveckasbarn borde satt sig i systemet och skapat rutin och vana. Att livet med en tvååring känns inkört och invant. Men vet ni - när jag står där i kön på Willys, med min till brädden fyllda kundvagn fylld av storpack köttfärs, storpack tandborstar, storpack blöjor, stortub kaviar, tre olika sorters bröd för att pricka allas preferenser, kan jag svoooscha tillbaks i tiden till den tid jag stod i Konsumkön med en keso och en makrillfilé till min ensammiddag. Eller ensam förresten; jag hade alltid gott fiktivt sällskap i form av exempelvis en märklig fransk film eller av tangentbordet som byggde låtlistor på Itunes tillsammans med mig eller läsandes någon författardrömmandes romanmanus som jag skulle lämna utlåtande på.
Jag levde i fiktionens och musikens värld, drog paralleller till Dostojevski och Kieslowski, nynnade på Wainwrights texter och upplevde att det var mitt liv alla filmer, böcker och sånger handlade om. Det var en härlig tid på många sätt. Jag gjorde bara sådant jag själv mådde bra utav, närde mina intressen och förkovrade mig i film och litteratur. Blev rätt ointresserad av verkliga människor.

Blev rätt ensam. Förstås.

Bestämde mig för att jag trivdes med det och bestämde mig för att jag inte någonsin skulle ha någon partner, i alla fall aldrig bli sambo och för mitt liv aldrig skaffa barn.

Så kom kärleken! Rakt genom skyltfönster gick den, genom kommers och folkmassor trängde den sig, rakt igenom bara, och drabbade mig med en kraft som fullständigt knockade mig. Dramatik, turbulens, förälskelse och förvirring fyllde plötsligt mitt liv och skulle definitivt kunna utgöra både några romaner och flera album, men jag har inte riktig tid att nedteckna allting. Jag har alldeles för många matlistor att komponera, blöjor att byta, mellanmål att fixa, barnfilmer att sätta på, kläder att tvätta, legobitar att plocka upp, feberkinder att svalka, badleksaker att fiska fram under badkaret, saker att avhandla med sambon efter att alla barnen somnat.

När jag står där tillbakasvoooschad i kön på Willys, och undrar vad som hände, så vet jag inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid det här livet. Men likväl älskar jag det! Jag byter inte ut det mot alla coola låtlistor i hela världen, inte mot alla fina independencefilmer i världshistorien, inte mot alla nya brinnande och brännande samtidsromaner på jorden. För när jag går här hemma i vårat brokiga kök och nynnar på här dansar herr Gurka och får hela familjen att stämma upp i kör känner jag livet i mig på ett sätt så att jag känner att det är mitt. Mitt liv, min lycka! Det är stort. Universumstort!

Orka

skriva om att julskinkan är griljerad, paketen inslagna och glöggen upphälld. Att granen är klädd. Orka älta att julmust är gott och choklad godare. Att glöggen är uppdrucken, skinkmackan uppäten och chokladasken tom. Orka.

Burp!

Ängeln i rummet

P är inte hemma och T sover. Ligger i badet. Lyssnar på hur T´s nappar faller i golvet en efter en. Hör hur hon mumlar kimmut kimmut (trad.pingu pingu), hostar, rosslar och tystnar. Går upp för att höra att hon andas. Ända sedan hon kom är jag tvungen att ofta lyssna att hon andas. Se hur den lilla bröstkorgen häver sig. Se de långa svarta ögonfransarna vila mot kinden. Förundras över hur nappen sitter kvar mellan de halvöppna, fuktiga små läpparna. Beskåda hur lockarna sprider ut sig över kuddarna. Försöka urskilja den röda färgen på de varma, runda kinderna. Så vänder hon sig in mot väggen och blottar sin alldeles lilla rygg täckt med små gröna sköldpaddor. Där i mörkret uppenbaras vid skulderbladen ett par ljusa, små hopfällda vingar. Alldeles plötsligt skymtar jag dem och hisnar. En svindlande tanke. En klysha. Min lilla ängel. Min alldeles egna envisa, underbara, arga, roliga, kärleksfulla, jobbiga jävla ängel! Som jag älskar dig!

Julbestyr

Nu orkar jag inte mer glögg eller fler rim. Inga ytterligare saxglid genom tomtemönstrat papper eller över röda snören. Verkligen inte fler tejpbitar på bordskanten eller klisteretiketter med förtryckta godjulhälsningar. Jag orkar inte mer.

Jag behöver en skinkmacka och julmust, pusta ut.

Sen ska jag på´t igen!

Tips 2

för sista minuten klappar och för presenter till fröknar och annat löst folk...

www.WebaidShop.se

utan att det blir meninglöst. Din gåva blir deras gåva som hjälper någon som behöver - bra va?

Fick själv just ett dyrbart russin ur Tyras lilla kartong. Julen är gåvornas tid!

Däbbd i däsad

iged! Bökyld tede gågen i hösd/vider. Duck! Dåja. Föhobbivid fisk dill jud. I Bedder Be!