Ängeln i rummet

P är inte hemma och T sover. Ligger i badet. Lyssnar på hur T´s nappar faller i golvet en efter en. Hör hur hon mumlar kimmut kimmut (trad.pingu pingu), hostar, rosslar och tystnar. Går upp för att höra att hon andas. Ända sedan hon kom är jag tvungen att ofta lyssna att hon andas. Se hur den lilla bröstkorgen häver sig. Se de långa svarta ögonfransarna vila mot kinden. Förundras över hur nappen sitter kvar mellan de halvöppna, fuktiga små läpparna. Beskåda hur lockarna sprider ut sig över kuddarna. Försöka urskilja den röda färgen på de varma, runda kinderna. Så vänder hon sig in mot väggen och blottar sin alldeles lilla rygg täckt med små gröna sköldpaddor. Där i mörkret uppenbaras vid skulderbladen ett par ljusa, små hopfällda vingar. Alldeles plötsligt skymtar jag dem och hisnar. En svindlande tanke. En klysha. Min lilla ängel. Min alldeles egna envisa, underbara, arga, roliga, kärleksfulla, jobbiga jävla ängel! Som jag älskar dig!