Parallella universum

Det kan tyckas att ett snart fyraårigt förhållande inte kan kallas nytt eller alls färskt. Att man borde vara van att vara två och tre och fyra och fem efter snart fyra år i dygnetruntrelation & varjedagskärlek. Att det ombytliga livet med varannanveckasbarn borde satt sig i systemet och skapat rutin och vana. Att livet med en tvååring känns inkört och invant. Men vet ni - när jag står där i kön på Willys, med min till brädden fyllda kundvagn fylld av storpack köttfärs, storpack tandborstar, storpack blöjor, stortub kaviar, tre olika sorters bröd för att pricka allas preferenser, kan jag svoooscha tillbaks i tiden till den tid jag stod i Konsumkön med en keso och en makrillfilé till min ensammiddag. Eller ensam förresten; jag hade alltid gott fiktivt sällskap i form av exempelvis en märklig fransk film eller av tangentbordet som byggde låtlistor på Itunes tillsammans med mig eller läsandes någon författardrömmandes romanmanus som jag skulle lämna utlåtande på.
Jag levde i fiktionens och musikens värld, drog paralleller till Dostojevski och Kieslowski, nynnade på Wainwrights texter och upplevde att det var mitt liv alla filmer, böcker och sånger handlade om. Det var en härlig tid på många sätt. Jag gjorde bara sådant jag själv mådde bra utav, närde mina intressen och förkovrade mig i film och litteratur. Blev rätt ointresserad av verkliga människor.

Blev rätt ensam. Förstås.

Bestämde mig för att jag trivdes med det och bestämde mig för att jag inte någonsin skulle ha någon partner, i alla fall aldrig bli sambo och för mitt liv aldrig skaffa barn.

Så kom kärleken! Rakt genom skyltfönster gick den, genom kommers och folkmassor trängde den sig, rakt igenom bara, och drabbade mig med en kraft som fullständigt knockade mig. Dramatik, turbulens, förälskelse och förvirring fyllde plötsligt mitt liv och skulle definitivt kunna utgöra både några romaner och flera album, men jag har inte riktig tid att nedteckna allting. Jag har alldeles för många matlistor att komponera, blöjor att byta, mellanmål att fixa, barnfilmer att sätta på, kläder att tvätta, legobitar att plocka upp, feberkinder att svalka, badleksaker att fiska fram under badkaret, saker att avhandla med sambon efter att alla barnen somnat.

När jag står där tillbakasvoooschad i kön på Willys, och undrar vad som hände, så vet jag inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid det här livet. Men likväl älskar jag det! Jag byter inte ut det mot alla coola låtlistor i hela världen, inte mot alla fina independencefilmer i världshistorien, inte mot alla nya brinnande och brännande samtidsromaner på jorden. För när jag går här hemma i vårat brokiga kök och nynnar på här dansar herr Gurka och får hela familjen att stämma upp i kör känner jag livet i mig på ett sätt så att jag känner att det är mitt. Mitt liv, min lycka! Det är stort. Universumstort!