Handskrift

Inser med vemod att jag tappat min handstil. Ja, alltså inte helt, jag kan fortfarande krafsa ihop en inköpslista vid behov, men det är väl också det enda tillfälle jag tar fram papper och penna för att skriva för hand.
Det är ju till och med sällsynt att jag skriver min namnteckning då jag sköter de mesta affärerna via internet och där identifierar mig med e-legitimation.

Och jag som skriver så snyggt! Eller skrev nu då.

Jag har till och med haft ett heltidsjobb som texterska! Förvisso handlade det mest om snabbtextning (butiksskyltar typ: Extrapris! Köttfärs 49:98 100% nöt) men ändå! Nu printas ju allt centralt och skickas till butikerna, vilket resulterar i ett handeskriftförfall även i butiksvärlden. Ingen övning ger ingen färdighet!

Det är nästan som att ett hantverk håller på att förtvina! En konstart håller på att dö ut! Jag vill varna för detta!

Kanske måste jag börja handskriva dagbok igen? Då ligger bloggen risigare till än vanligt.

OBS! Ser på andra, ordentliga bloggare, som kan vett och etikett, att man tydligen ska redogöra för om en blid är lånad. Alla mina bilder är snodda på google bildsök. Förutom de som uppenbart föreställer mig, mitt barn, min snubbe, mitt hem och - ja, ni hajjar!

Tack! Eller?

Ibland händer det. Jag får uppleva en stunds magi och blir helt golvad!
En vän delar med sig av denna Joplinraspiga soulsångerska och jag bara brister. Hjärtat fylls, själen sjunger och ögonen gråter, hon sjunger rakt igenom hela mitt nervsystem.

Men! Det är ju även jobbigt med de starka känslor som väcks av en sång och en artist som denna. För jag tror inte bara det handlar om handlös förälskelse och gränslös beundran, utan jag tror att jag gråter mest för att JAG VILL VARA SÅDÄHÄÄHÄÄÄR!

BUHU!

Sådär lagom nochig, avslappnat ostylad och vanvettigt begåvad.

HULK!

Sådär lite smårufsig, hänghöftad och passionerat inlevelsefull.

SNYFT!


Men jag har en utgången hockeyfrilla, kontorsarsle och en jävligt taskig pipa, så jag antar att jag får gråta mig till sömns.

Tack ändå Daniel!

konversation i afton

P (ganska likgiltigt, knapprandes på telefonen) - Jag träffade Julia och Lucas på Willys.
J (överraskat) - Jaha, vad roligt, hur var det med dem?
P (ganska likgiltigt och fortfarande knapprandes) - Jag vet inte.
J (upprört)- Vaddå vet inte, pratade du inte med dem?
P (alltjämt likgiltig och knapprandes) - Nej.
J (bestört nästan)- Meh! Varför inte det?
P (irriterat) - Jag vet inte, de verkade så stressade, och jag stod vid löken.
J (likgiltigt) - Det förklarar saken.

Tjöööta

Vi läser ofta Rut & Knut som godnattsaga för trollet, och de senaste kvällarna är det denna titt ut på skolan som gäller. På en sida berättas det om skolmatsalen och denna illustreras av en bild på ett barn som tar mat ur ett tråg. Rätten som serveras är en av Tyras favoriträtter och igår undrade jag om hon såg vad det var på bilden. Hon tittade nogsamt efter och sken upp när hon kunde leverera svaret: -Fiskpinnar! Det rätta svaret åtföjdes av en high-five och sen läste vi vidare.

Ikväll fick jag den äran att natta trollet igen, och denna kväll var inget undantag, det var dags för Rut och Knut att titta ut på skolan igen. När vi så kom till matsalssidan ville jag återuppleva high-fivestunden från kvällen innan, och pekade så återigen på bilden med fiskpinnarna och undrade om Tyra såg vad det var för mat? Plötsligt var treåringen tretton, himlade med ögonen och riktigt suckade irriterat fram: -Men jag sa ju det igår! Jag måste väl inte säga det idag igen!!?

Rejält tillplattad kunde jag inte annat än att storskratta åt denna diss!

Enligt vems mått är jag mätt?

Minns att jag för ganska precis ett år sedan hade en viktminskning på 8 kg som målsättning innan midsommar. Fullständigt befängt förstås, både tidsmässigt och kroppsmässigt. Någonstans glömde jag att min trivselvikt sattes upp innan jag burit på skatten som växte i magen i 9 månader. Någonstans fanns hoppet att kunna komma i märkesjeansen, och då åtsyftas inte Lindex- eller KappAhlmärket.

Nu är jag ett helt år klokare.

Slänger vågen och går på känn. Handlar kläder på Lindex och KappAhl som är snälla och sköna mot min nya kropp som trots att den ser mer ur form ut än någonsin nog aldrig varit så vältränad och stark!
Istället för att jaga kilon jagar jag energi, skärper till intagen och skär ner på sockret. Påminner mig själv om att muskler är tyngre än fett.

Det där med Lindex förresten - jag och mina två vänninor konstaterade sist vi sågs att vi alla bar något plagg därifrån. Två av oss konstaterade imponerat att Lindex, som alltid varit så tantigt, faktiskt tuffat till sig! Den tredje, mer klarsynte av oss, korrigerade med att det inte alls är så att det är Lindex som tuffat till sig, snarare vi som tantat till oss.

Nåväl, summa summarum - man ska trivas både i sin kropp och i sina kläder. Då blir livet så mycket lättare! Att det ska vara så jävla svårt.



och jag som påstår att grönt är min favoritfärg

Bye bye blöja bye bye

Trollet på dryga tre år har varit blöjfri ganska lång tid nu, förutom för nummer två. Då ska den på. Helt OK enligt mig som värjer mig mot att skynda på, muta eller uppmuntra - även om jag i samband med att hon blev torr gjorde ivriga försök med samtligt. På senaste tid har jag dock bara låtit det vara.


Men så i söndags när jag sköljde bajsrumpa och tömde blöjhink kände jag att jag var så klar med det. Så jag bestämde att det var dags. Till trollet sa jag att det from måndagen var slut på blöjorna och att hon skulle få uträtta sina ärenden på toaletten. Inte mer pedagogiskt än så. Hon var med på noterna. Jag hade hög tro på att detta var det rätta.


Måndagen spenderas lämpligt nog hemmavid då vattkoppor angripit lilla trollkroppen. När jag höll mitt ord gällande blöjorna vägrade trollet bajsa alls, och nattades bajsnödig och vattkoppig. Då sved det i mammahjärtat och jag började vackla i min tro.
Googlade i ämnet.
Hittade allehanda inlägg, artiklar och diskussionstrådar som alla behandlade blöjförvägrans vara eller icke vara. Överlag ansågs att barnet måste få ta beslutet att bli blöjfri själv/vara moget för förändringen/bör respekteras i sitt behov/sin separationsångest/få en ingående regogörelse över sophantering som sedan ska översättas i de egna kroppsfunktionerna/bajsa loss i blöja så länge det vill/bör mutas med presenter som trehjulingar o dyl. Herregud! Blev snabbt övertygad om att min strategi hörde till en av de vettigare i debatten.


Dock var oron för veckolång bajsvägran stor när jag gick till jobbet imorse, men fick en upplyftande bajsrapport av VABsambon som berättade att morgontoalett var avklarad på pottan med minilaptopen i knät! PHU! Och kvällstoaletten visade att det inte var en engångsföreteelse.


Kan det vara så enkelt?


Återstår bara att flytta från pottan till toan...