osynk

Idag har jag och kollegan packat ner hela kontoret i kartonger inför förväntad leverans av nya kontorsmöbler under morgondagen. Vi har skickat ut mejl till alla inom F&S att de kan komma och hämta de möbler de är intresserade av senast imorgon. Mitt skrivbord är paxat sedan länge. Jag har låtit min inre syn blända mig med bilder av mitt nya, fina, stora, svängda, blänkande vita, höjochsänkbara skrivbord; som en hägring har det skymtats i min periferi sedan jag var och såg ut det, som en räddning för min kutade rygg och gamiga nacke har det tröstat som en kommande hjälp. Så ringer leverantören och säger att kontoret kommer DEN 18E! I ÖVER EN VECKA ska jag JOBBA I KARTONGER!!! UTAN MÖBLER! Semester kanske..? Eller så går jag och sätter mig på mitt skrivbord med alla mina kartonger så att ingen kan kånka iväg på det i alla fall...

I söndags var jag inbegripen i ett samtal där jag refererade till en medelålders person och såg framför mig någon som var betydligt, alltså väldigt betydande äldre än jag. Just som jag formulerar mig skiftar bilden av den där betydligt äldre personen till en bild av mig själv. Jag drabbas av en möjlig insikt: Jag är medelålders! Väl? Eller? När blir man det? Va? Jag är ju 36 och det är ju medel av 72! Det är väl en alldeles normal och förväntad livslängd? Eller? Sambon dementerade snabbt och påstod att medelålders är man när man är 45 minst. Men hur många blir 90? 80 kanske är närmare en normal livslängd. Då har jag 4 år kvar innan jag är betydligt, väldigt betydande mycket äldre än jag är nu. 4 år av ungdomlighet och vigör kvar. Sen är det soppteater och ALLERS som gäller.