Konflikthantering

Varje morgon kommer en arg finsk man till mitt jobb för att träna. Föremålen för hans aggressioner brukar variera kraftigt från dag till dag, men det har alltid med någonting i vår lokal att göra. Det kan gälla en felaktigt placerad papperskorg, avsaknad av häftmaskiner för alla, brist på utomhusservering, för spetsiga spett och för svettig svett med mera. Men de senaste veckorna har han haft totalfokus på de värdeskåp som under vår ombygnation varit placerade på golvet vid skohyllorna. De står inte alls i vägen på något sätt, och det har han heller inte klagat på, dock så står de ju där det inte är tänkt att de ska stå. Detta kan den finska mannen icke fördra. Första gången jag hörde honom svära över de tillfälligt placerade skåpen viftade jag bort det med ett glatt humör och förklarade att de ju inte ska stå där alls nej, men de får stå där tills väggen där de ska sitta är fri från den gamla receptionsdisken och ommålad. Nästa morgon upprepade han sin klagolåt över de rackarns skåpen och jag förklarade ännu en gång, något förbryllad men fortfarande på gott humör, hur det var tänkt. Tredje gången började mitt påklistade serviceleende kännas unset ansträngt och fjärde gången undrade jag om gubbjävlen blivt senil medan jag glädjelöst drog ramsan igen. Imorse var det dags igen. Jag satt dubbelvikt inne i ett litet skåp och kopplade ihop miljarders sladdar till en av våra datorer när jag hörde det välbekanta finska gnällandet igen. Försökte stänga skåpluckan och gömma mig för att undvika konfrontation för jag kände mig helt enkelt inte sugen på en repris. Men när jag insåg att ett 40-standardskåp knappast rymmer både en databurk, ett tangentbord och en 1,80-meterskvinna tog jag tjuren vid hornen, reste mig, tog några steg fram till den arga finska mannen, lade mina armar om honom och talade med min mjukaste stämma in hans öra: Jag har förstått att det här är väldigt jobbigt för dig. Att skåpen står här. Att de inte sitter på väggen. Vet du, nu ska vi riva bort lite bråte här snart, sedan kommer mattläggaren och lägger in en ny fin matta, sedan kommer målaren och målar med fin röd färg på väggen, och när den fina röda färgen torkad sedan - då, då ska vi SÄTTA UPP SKÅPEN!!! Kan du se det framför dig nu? (Nu vänder jag honom mot väggen där skåpen ska sitta och sveper med handen.) Det är nära! Snart så, håll ut bara lite till! Han glodde tomt på väggen, lösgjorde sig ur mitt grepp och gick sammanbiten in i gymmet.
Kanske tycker han att det är jobbigt att det snart är ordning på torpet. Kanske är han orolig att han inte ska hitta någonting annat att hacka på. Men då har han svag tro på sig själv! Jag är helt övertygad om att han kommer fortsätta gnälla över ditten och datten så länge vi har det äran.

Nog om gnälliga finnar, själv är jag en idiotjävla svennekärrning med regler man ska pissa på! Jo jo! Inga förstående omfamningar och mjuka ord viskade i örat här inte när jag försöker få folk att inte dra in grus med sina utomhusskor.

Vi har alla olika sätt att hantera konflikter.